Direktlänk till inlägg 2 juni 2012
Idag är jag lika deppig som vädret faktiskt, känner inte för att göra
något, alls. Jag saknar Elliot så jag håller på att bli galen, nu är jag
riktigt trött på vårt distansförhållande. Jag vill bara åka dit och stanna
föralltid, även om jag vet att det inte går med jobb och så.
I 3 år kunde vi ses precis när vi ville, och var det någonting så var
han aldrig långt borta. Detta har ersatts de senaste tre månaderna
med telefonsamtal och att vi ses varannan vecka, om vi har tur.
Nu är det första gången vi inte ses på 3 veckor och det känns
helt sjukt. Det kommer fortsätta vara såhär tills december och
det är tur att jag i alla fall har ett sommarjobb på heltid så jag
inte har för mycket fritid, jag vet inte om jag hade klarat av
det. Nu låter jag säkert jättemesig eller vad man ska säga,
men att lyckas hitta en människa som man älskar så
fruktansvärt mycket och så kan man inte ses när man
vill är inte alls roligt.
Jag vet inte vad jag vill med denna text egentligen, jag kände bara att
jag måste få ut det på något sätt. Han är så fin min Elliot.
Jag avslutar detta inlägg men en bild som är nästan exakt
ett år gammal, jag och min prins på studenten. Puss på oss.
Okej vänner, nu är det www.laughinglouise.blogg.se som gäller. Denna blogg kommer dock finnas kvar så jag själv kan titta tillbaka i framtiden. Men som sagt, nu slutar uppdateringen här. Puss! ...